Hur jag kom till Wäsabergen

Jag personligen har inte haft någon kontakt med Älvdalen eller Wäsabergen innan 2005, bortsett från att jag 1999 var på trängslets skjutfällt under min värnplikt och letade blindgångare under 2 veckor. Jag har ingen släkt här och hur jag nu har kommit dit jag är idag är en ganska intressant historia.

Året var 2005. Jag hade under ca 5 års tid levt för snowboard. Jag resta världen runt för att försöka göra mig en karriär som snowboardproffs. Jag tillbringade myket tid i USA där den bästa åkningen fanns, dom största prisummorna och den största potetialen för att lyckas.

Under sommaren pratade jag med en av mina "´Team kompisar" han hade fått ett jobb att designa en egen snowboardpark i Wäsabergen. Jag sa -"Wäsa vadå?". Jag hade aldrig hört talas om stället och då kommer jag ändå från Dalarna själv. Han sa att dom sattsade stor på snowboard och att han ville bygga en grym park med en massa hopp och rails. Han tyckte att jag skulle komma upp och åka lite med honom och ge mina synpunkter.

Så fort vintern kom så packade jag min väska för att besöka honom under några dagar. Jag tog tåget till Mora och bytte till buss 170 mot Älvdalen. Nästan framme i samhället såg jag en stor upplyst backe på vänster sida. Detta var första gången jag såg Wäsabergen och inte kunde jag ana att jag två år senare skulle äga detta berget.

Väl framme möttes jag av min kompis och även dom två herrarna som ägde berget. Per den ena av ägarna hade en sån som åkte snowboard så han viste vem jag var. Atmosfären kring anläggningen och den positiva inställningen gjorde att jag kände mig som hemma. Jag blev kvar några dagar extra och vi åkte en hel del och jag började hjälp till med att bygga lite grejer och det slutade med att vi i stort sett hade fått fria händer från ägarna att bygga vad vi ville. Dom lät oss även flytta in toppstugan som då inte användes till någonting.

Dagarna gick och några veckor senare hade vi byggt ett antal nya rails, hopp och en jätte stor corner. Parken var nästan 800 meter lång och innehöll ett 20-tal rails och 2 stora hopp.

När vi en dag satt vi toppen av snowboardparken diskuterade lite om resultatet och njöt av vad vi hade skapat sa jag till dom andra som var med -" Vi borde arrangera en tävling där man kör igenom hela snowboardparken". Jag vet inte riktigt om jag trodde att det var genomförbart men jag hade kört flera stora tävlingar i USA där man genomförde tävlingar i så här långa snowboardparken.

Sagt och gjort jag lyfte telefonen och ringde runt till alla som jag känner inom snowboardbranchen och på mindre än en månad senare hade vi fått ihop åkare, sponsorer, domare, press och en prissumma på 25 000 kr.

Se film inför tävlingen.

Tävlingen blev en succe och jag minns att det var Nicky Wieveg från sollentuna som vann tävlingen.

Säsongen gick mot sitt slut och detta var absolut en av dom bästa säsongerna i mitt liv.

Under sommaren hörde ägarna av sig och ville att vi skulle komma tillbaka till vintern och bygga parken. Vi diskuterade lite och kom fram till att vi borde köra snowboardcamps (läger) för ungdomar. Så jag och en kompis startade ett eget företag och mot vintern så flyttade vi in i toppstugan igen.

Året gick bra vi byggde en bra park igen. Vi blev rankade som sveriges bästa snowpark av åkarna på Skidförbundets hemsida http://www.dreams.se/. Vi genomförde en hel del camps och vi körde desutom en del utlänska camps med deltagare från bl.a. tyskland.

Allt flöt på bra. Det enda som vi kände var ett litet problem område var restaurangen. Den arrenderades av fyra killar som i och för sig var riktigt bra på att arrangera utekvällar men vi kände att vi inte fick den standarden på maten som man kunde kräva och dessutom var dom väldigt dåliga på att ge oss rabatter.

Mot våren så fick vi höra att killarna i restaurangen inte längre ville fortsätta så jag tog med mig min kompanjon på ett "styrelsemöt" (vi åkte och köpte thaimat och sedan körde vi med bilen ut på någon grusväg för att diskutera detta ostört :-) ) Ingen av oss hade någon erfarenhet rån restaurang branchen men vi hade sett hur dom andra skötte det och vi kom fram till ".... hur svårt kan det vara....". Sagt och grjort i maj 2006 blev vi ägare till ett aktiebolag och vi drev nu våran egna restaurang i Wäsabergen.

Snowboardsattsningen för Wäsabergen hade varit lyckad i meningen att sätta anläggningen på kartan men man drogs med lite ekonomiska svårigheter och anläggningen hotades av konkurs. Snoboardåkare var visst inte den mest köpstarka kundgruppen. Vilket ägarna av berget surt fick lära sig.

Det började närma sig vinter igen och för våran del var det ovisst om ägarna till berget ens skulle börja spruta snö. Vi fick veta hur dåligt det hade gott för dom och dom drogs med stora skulde och personal kostnader som dom inte rodde med.

I november kom frågan. Jag minns än idag orden som dom använde -"..... för samma priset som en Stockholms villa kan ni få bli ägare av en skidanläggning......" . Det var åter igen dags för ett "styrelsemöte". Vi pratade mycket. Vi fick tillgång till alla deras papper oh fick full insyn i deras bolag. Jag började räkna på om det överhuvud taget gick att få berget att gå runt. Det kändes lite vemodigt att en anläggning som man ändå hade fått vissa kännslomässiga band till skulle läggas ner och slaktas ut. Jag pratade med många bekanta bl,a, min far som tyckte att det var en ganska dum idee att sattsa på Wäsabergen med tanke på hur det hade sätt ut tidigare med många ägarbyten etc.

Jag tog iallafall fram en affärsplan och ringde Banken för att fråga vad dom tyckte. Man ska också komma ihåg att det hade varit några riktigt dåliga vintrar snömässigt sett innan detta. Banken sa i princip nej redan på telefon men dom gav oss en chans att komma in och presentera våran idé.

Sammtidigt i Wäs gjorde dom gamla ägarna allt för att hålla sig undan en konkurs men allt efter som tiden gick så började vi alla tveka på att det skulle bli någon affär. Wäsabergen drog igång sina snökanoner men det var i stort sett bara för att sälja snö till Wasaloppet som trodde att dom inte skulle få någon hjälp från naturen.

Dock i februari 2007 kom beskedet från banken att dom trodde på våran idé men nu var det nästan dags för sportlov och alldeles för sent för oss att börja producera snö. Dock hade kylan och snön kommit till vasaloppets område dom belutade sig för att dom inte behövde sin snö i spåret. Vi fick våran pistmaskin levererad och tog den snön som fanns i backen och kunde öppna till fösrta avstigningen på ankarliften. Vi gjorde det som gick med denna säsong. Men det var knappt så man kunde kalla det säsong.

Fortsättning följer.....

Besök oss gärna på skidsemester

En skidanläggnings historia

Jag tänkte börja med att berätta Wäsabergens historia och hur anläggningen har sett ut under åren.
Wäsabergen är en skidanläggning ca 3 mil norr om Mora i Dalarna, inte alls lång ifrån Oxberg och starten för tjejvasan. Wäsabergen hette från början Wäsa alpin. 1967 byggdes stolsliften i Wäsa. På denna tiden fanns det inte så många skidanläggningar och det fanns absolut inga av dagens jätte anläggningar (såsom bl.a. Sälen & Åre är idag). På denna tid fanns det inte häller någon pistmaskin utan backen "trampades" med hjälp av skidor för att få den någorlunda platt. Jag har också hört ryckten om att man använde någon typ av rulle som man drog med sig. 1967 fanns det endast en nedfart.
Dom byggnaderna som fannns från början var enbart stolsliftshuset (dock ej konferensen) och det lilla huset som idag är föråd. På denna tid var det där man köpte liftkort. Vad som mer fanns att köpa (fika eller skidor etc) får jag återkomma med när jag har forskat lite mera. Dock när man kollar in så ser det ut som att det kan ha varit en "skidshop".
Något år efter detta började man att bygg Toppstugan på Wäsagnupens topp. Stockarna som stugan timmrades med höggs dels på plats och en del transporterades med hjälp av stolsliften. På den här tiden fanns det inte häller någon bilväg upp till toppen. Toppstugan blev en succe och under invigningen bjöds det på raggsocksdans med dragspel. Det var nämligen så att man tilläts inte ha skor eller pjäxor på sig inne i toppstugan utan dessa fick man lämna i tamburen.
Det var väldigt många som besökte Wäsa Alpin på den tiden. Historier om hur liftkon gick flera hundra meter åt ena hållet och sedan hela vägen tillbaka till liften igen är vanliga när jag pratar med folk som besökt oss under 60- och 70talet. Det var vanligt att gästerna fick vänta i timmar på att få åka upp med liften (det skulle ingen skidgäst acceptera idag).
Åren gick Väsa blomstrade och under mitten av 70-talet böjade planer på att utveckla verksamheten ytterligare ta form.
Så 1978 fanns det en väl fram arbetad affärsplan för Väsa Alpin. Med på denna plan fanns flera olika aktörer bl.a. Älvdalens Kommun, älvdalen besparingskog och några andra privatägda bolag. Planerna innebar att man skulle bygga en till lift, en ny restaurang, en stugby, ny nedfarter mm. (jag kanske återkommer med detaljer på hur planen såg ut mer exkt senare). Så här långt gick planerna i lås och Wäsa börjar så sakta att ta den form som skidanläggningen har idag.
Förutom planerna som genomfördes fanns det också planer på att utöka anläggningen från att bara köras från en topp även köra från två andra toppar också. På baksidan av berget skulle man lägga ett barnområde och en stugby. På berget norr om Wäsa skulle nya liftar och nya nedfarter byggas.
Det skall verkligen poängteras att under den här tiden hade man inte riktigt börjat storsattsa i sälen utan det skulle vara helt rätt tid för Wäsa att sattsa.
Någon satte stopp för delar av denna plan. Jag vet ej riktigt vad som hände med planerna som aldrig blev av med visa ryckten säger att finansieringen av hela projektet helt klar och man skulle i stort sett bara sätta spaden i jorden och påbörja bygget. Dock hände någonting, det sägs att en person ska ha satt stopp för hela den utökade anläggningen och att skälet till detta ska ha varit att han påstog att älgjakten skulle kunna bli lidande. Skulle dessa planer ha blivit av skulle Wäsa troligtvis vara en av dom största skidanläggningarna i landet (men då hade nog inte jag varit en av ägarna till detta berg).
Efter detta var det lite som att luften sakta men säkert började luften gå ur anläggningen. Det var flera som gjorde riktigt bra insattser för berget men dom som gjorde allting rätt glömde oftast bort att tänka lite på sig själva och många har gått in i den berömda väggen.
Skidanläggningen har under det senaste deceniet gått i konkur flera gånger och som en man jag träffade en gång sa - "Wäsa byter ägare oftare än vad jag byter skjorta" .
Detta är Skidanläggningen som jag nu ska försöka göra till en semester destination som jag själv skulle vilja besöka. Det jag ska försöka uppnå är:
- En snygg och fräsch anläggning med riktigt bra skid- & snowboardåkning- Familjevänligt- Billigt & prisvärt- Kul på snö för alla- Mänder med roliga aktiviteter- Få anläggningen att överleva och gå med vinst
För mer info och flera bilder besök Wäsabergens hemsida www.wasabergen.se och besök oss i vinter för eran skidsemester.